ica

2017-10-21
12:56:00

Favoritfoto på en lördag

Dags för ett lördagsfoto. Nu råkar det vara ett ösregn på bilden, men solnedgången längst bort skapade ett fint ljus och den blöta asfalten speglade detta.

Jag kom hem efter ett av mina yoga och pilates pass. och när man promenerat en stund i regn, så kan man liksom lika gärna stanna till en kort stund och ta tillvara på det fina.

 
 Hösten rusar framåt, men jag hoppas ändå att snön väntar på sig. Jag har då ingen brådska med den.
 
/Ica
2017-10-20
13:10:33

Fredagsfys sedan mys

Det är en ledig fredag och jag sitter mätt och belåten efter att ha övat på mitt skivstångspass med tillhörande corepass. Innan jag blev sjuk tyckte jag att de var ganska okej. Jag var på väg in i viktökningar och bra teknik. Nu är det inte så mycket kvar av det. Axlarna värker och handen darrade när jag skulle äta nu efteråt. En skön känsla ändå. 


Nu blir det lugn promenad hem från gymmet och förhoppningsvis lite matlagning till helgens jobb. Annars känner jag mest för att sitta inne och kura med te och bok i händerna.


Ha en fin fredag och trevlig helg!

/Ica

2017-10-19
12:25:00

Läser just nu Flickan med gåvorna

 

Den här boken gav mig samma ”det bästa jag läst på länge”-känsla som när jag läste The Martian – Ensam på mars. Jag hade en förtjust känsla genom hela boken som jag inte haft någon gång tidigare, vad jag kan komma ihåg just nu. Ändå tog den tid att läsa, kanske för att jag pysslar med ett mobilspel som tar mer tid än det borde.

 
Men, bokens huvudperson Melanie är en person som är lätt att tycka om. Mycket tror jag beror på att vi följer henne och hennes tankar. Hon tänker väldigt mycket. Hon drar slutsatser om sig själv, om hennes miljö och personerna runt omkring. I början är hennes vardag oerhört inrutad. Hon trivs med denna vardag, det är det enda hon känner till. På dagarna sitter hon fastspänd i sin rullstol. Ben och armar sitter fast, till och med halsen är fastspänd. Ibland lossas ena armen när det är dags att äta eller när de ska skriva. Hon kan ana sig till att hon hade ett annat liv innan hon hamnade i bunkern. För när det kommer nya barn, så kan de inte prata och sedan börjar de i hennes klass. Allt luktar kemiskt. Det verkar vara så det ska vara. Tills hon får känna av människolukt för första gången. Hennes käkar börjar automatiskt tugga och hon börjar dregla utan att förstå vad hennes kropp gör med henne.
 

Jag vill inte skriva så mycket om vad som händer sedan, men det är ett kollapsat England och det är en mycket liten del kvar av mänskligheten. Slutet var inte helt självklart och oväntat för mig. Melanie är en smart, stark och hungrig person. Hon ser världen ur ett barns perspektiv, men växer i takt med att hon får insikter om sig själv och sin omgivning. Det är många rent osmakliga scener och beskrivningar i boken. En del blir värre, bara för att det är ett barn, som inte  är ett vanligt barn som ser det. Den här hamnar helt klart på min Årsbästa lista!

/Ica