ica

2007-03-28
18:25:50

Sveas Elevrådskongress Engagemangboomerang 2007!!!

Ja och det var hur kul som helst!!!
   Jag, Maja och Frida drog iväg till Jönköping för att vara med å påverka....
Elevrådskongressen var då arrangerad av SVEA som är en elevråds organisation där elevråd träffar varandra och diskuterar samtidigt som det bestäms olika dokument som påverkar skolan på ett förhoppningsvis bra sätt.. vi kom fram till många bra saker!!

Att den heter i år heter engagemangboomerang.... men tja.. den var kul...
Vi satt å rösta med sånt där formellt snack så man först inte fatta nånting, sedan fattade vi..
Vi hitta massa kula personer som MArcus, Linus, Andreas, Johan, magnus, Amalia, Amand osv... många helt enkelt.... alla från södra Sverige... nä men många iaf..

Så från tidig morgon till tidig morgon höll vi möten i plena... röstade, fikade, åt lunch, var på bankett, var på konsert, gick istan och diskuterade om Arbetsmiljö i vårt utskott som hette arbetsmiljö.... där var Linus och Andreas utbildare och utskottssekreterare...

Så hela vägen från kl.20-08 sov jag jätte bra på tåget hem till Östersund... sedan på bussen till Svensta, som enligt kongressen heter Stenstavik, så stannade jag hemma och var jätte nöjd/trött med mig själv...


Saknar alla jätte mycket!!!!



HEJ!!

2007-03-21
10:26:29

Tankar i mörker en tisdagkväll....

 Jag tänkte på det här med kuratorn och how to deal with my problems... kuratorn är jättetrevlig och jättesnäll verkligen, but we didn't have it... så jag bestämde mig för att inte gå tillbaka..

Istället tänkte jag på min uppväxt, som har lagt grunden till allt....

När jag var hos mormor och morfar fick vi alltid höra att blyertspennan var guds gåva till korsordsskrivaren, till den som skrev noter, till den som gjorde något överhuvudtaget med en penna...

Sedan i ettan fick vi höra att blyerts skulle användas då man skrev och ritade eftersom det bara var att sudda sina fel...

Att rita på frihand och lita på sin konstnärlighet sågs som något helt fel...

Vi fick tillsägelser när vi inte suddade ordentligt, att slösa papper var ett otyg, så att sudda var ett måste...

...att sudda blev ett sätt att få misstag att försvinna

...att sudda blev ett sätt att ta hand om misstag och dumma streck bortanför de vita papperen...

...att totalt ta bort sitt misstag blir ett sätt att behandla obehagligheter..

 

Det jag insåg under en ridtur med en av mina bästa vänner var att jag helt enkelt suddar bort allt som inte är fint.

Det var meningen att vi skulle prata om henne, reda ut saker som jag undrade...

Men för varje fråga som jag ställde så funderade jag själv över svaren...

Jag har två underbara vänner som jag tror är de som de faktiskt är...

Båda har den äckliga egenskapen att göra masker och helt enkelt inte visa vad de känner,

utan låter det vara under ytan... utan att kanske kunna släppa det ens för en stund...

Jag skulle vilja vara Christine i Fantomen på operan, stå där uppe på bron och ta tag i masken och slita av den precis då de sjunger att allt är bra...

Jag vill se vilka det är... jag har träffat två människor som visar upp en underbar sida, men det är inte helabilden och det märks så väl...

Det blir tyst

Det blir snudd på pinsamt...

...och man känner så tydligt att jag inte vet vilka de är...

Folk lär känna sina vänner på det sätt som vännen vill att de ska känna en, visar man bara upp en sida, anses man vara så, helatiden...

hon är så glad jämt...

Men det skulle vara så intressant att få se resten också...

Visst skrämmande, men samtidigt blir det en trygghet

Man behöver inte vara rädd för att man glömt leendet hemma när man kommer tillskolan, eftersom de andra vet att man kan vara enormt morgonsur ibland....

Jag tror inte att de är vargen i fårakläder, jag tror och antar att de bara har gjort vad som krävts av dem för at stå ut... och en sådan vana bryter man inte så lätt, speciellt inte när problemen fortsätter och man själv av misstag förvärrar dem utan att veta...

Så små misstag som man själv inte märker, men som de kanske tar åt sig på djupet och inte visar...

man vet aldrig...

 

Men under den där ridturen började jag tänka på blyertspennor och misstag...

Att låta sina misstag synas... att låta tefläcken på de vita linnebyxorna synas utan att skämmas ihjäl...

Det skulle vara ett stort steg...

Att bara kunna stryka ett streck med bläckpennan och göra en ny uträkning bredvid och kolla vart det blev fel, för att sedan inte göra om samma misstag igen....

Det skulle vara något stort...

 

För mina misstag finns inte kvar

De har inte heller gjorts ogjorda

De har heltenkelt suddats bort...

 

Men djupt nere i de gamla pappkartongerna som länge sedan dammat över, de kartongerna med minneskopior... där finns de kvar

Säkerhetskopiorna går inte att kasta bort, ens för mig...

Så när rätt händelser inträffar och lösenordet knappas in av en anmärkning, lätt förkylning, mycket arbete, oväntade händelser förmycket skämt...

så tas de upp igen...

De rätta mapparna dammas av och de nedskrivna känslorna och minnena upplevs igen...

 

Mitt kroppspråk är alldeles för tydligt, en mask skulle inte funka på mig...

Men ett ordentligt sudd gör susen...

Vad ska man visa som man inte känner?

 

Inget av sätten är att rekommendera...

Båda är lika känsliga och lika felsäkra...

En ordentlig stark mask, laddat varje sekund brister inte...

Ett radergummi med tillräckligt fokus på annat tar aldrig slut...

Men båda kraschar om rätt händelse inträffar..

 

Det jag skulle vilja är att man slipper allt tjafsande med dessa tidsfördriv och energitjuvar...

För de tar energi.. det kan ingen förneka

 

Jag tänkte med min flytt till nya orten att jag inte skulle hålla inne med sånt som skulle bli besvärligt om man inte talade om det...

Det har funkat hyfsat...

Jag berättar som en tok vad jag har gjort, vad jag tänkte, vad jag kände -om vissa saker

Det skulle vara kul att höra vad de tror jag tycker om för musik

Det skulle vara kul att höra vad jag tycker om för filmer

Det skulle vara kul att höra vad jag har för klädsmak

Så det har inte gått riktigt som jag tänkt mig hela tiden, men det är ju bara att vänta...

 

Jag är mycket mer frispråkig nu än vad jag någonsin har varit, ändå har jag långt kvar..

Ett enkelt ja eller nej på en fråga

Ett svar på vad jag vill bli när jag blir stor

Ett svar på vad jag vill göra på lördag

 

Det sägs att jag har blivit bättre

 

Att skriva har då blivit ett sätt att få ur sig tankar och funderingar..

Prat går så lätt att ändra, så lätt att säga att man inte menade det, så lätt att bara hålla tyst

Så lätt att låta sig glida undan

 

Ett skrivet ord är också lätt att ta bort...

Men är det ned skrivet kan man titta på det och se om det var så hemskt...

Det går att vänta på att resten ska komma utan att tappa sammanhanget, utan att glömma bort vad man sa sist.. eftersom det står nedskrivet framför en...

 

Jag undrar så hur alla tänker...

(Detta skrevs kl,23.00-00.15 och ja, jag lyssnade på Pain och Hypocrisy och gillade det...!)

2007-03-19
11:30:26

Poetry...

Ja det är lite roligt egentligen....
På veckorna då man är mitt uppe i allt vad skolarbete heter så är den kreativadelen av mig liksom på lågvarv och resten av energin går åt till den smarta sidan, den som gör allt skolarbete...

Men på lovet kopplar jag, som typ alla andra av den sidan och den mer kreativa får sitt space som den egentligen alltid bör ha... jag börjar tänka i dikter, bilder och mina kära berättelser....

Och det märks så väl.. för det var längesedan jag skrev nått nu... men på lovet så tände det till och jag rafsade snabbt ner tre dikter och flera sidor på En Ny Värld Av Minnen.
   Så nu när den kreativa sidan fortfarande tuffar runt, så kommer små bitar av dikter lite då och då, men jag har inte skrivit nå mer på MAria... där har intresset på nå vis dalat....
Just nu undrar hon om hon är en svartkonstnär för att hon under en tid ändrat på folks tankar, eftersom de då kunde leda till jobbiga frågor...
och hennes kamrater har komit på henne (åtminstonne Merlin och Elayne...)
Sedan blir det händelser då de ska försöka förnimma vad som har hänt (magiskaktivitet) i ett t ex rum...
Sedan ska hon göra en ny besvärjelse, hitta på ett nytt motto för sitt pololag av misstag, få vara i det anfallande klassrummet och sedan finaly gå på rättegången i rådsdalen och få veta vem hon är...
Sedan kommer ett annat "roligt" problem att tampas med... hur man förklarar för en familj att den de trodde var deras dotter, egentligen är någonannan som med magi ändrat lite här och där.. så att hon blev en familjemedlem.. Merlin tror jag tar det där bra... , men hur Elayne ochEwrin reagerar vet jag inte...
Marias riktiga mamma kommer att bli stortokig, att Amidala försvarar och beskyddar MAria med sin makt som Migashmi och som syster till henne...
Skolan och de som inte behöver veta... kommer inte att få veta...
Det var historiska saker... sedan kommer de skriftliga... hur ska jag skriva....
tjejen som spelar strutspolo, är bra på magi och har pojkvän har hittills varit känd som MAria Corstelish... men sedan då man får veta vem hon egentligen är så heter hon något helt annat....
folk som inte vet kommer att kalla henne MAria... medan de andra får spela med och i enrum kalla henne sitt riktiga..


Den kommer att bli lång, så jag kommer att få korta ned den...

bloggen blev också lång...

men den får va...


HEJ!!!