ica

2010-10-21
09:49:07

Jag ger upp

Angående det här med vintern, för jag vet att jag jag kommer att tillbringa timmar i trettiogradig kyla och vara överlycklig tillsammans med min kamera och utföra magi och få sprakande bilder med frostkanter i December/Januari. Jag kommer förälskad att ålaomkring alldeles för nära iskanten till Jungan och knäppa kort på diamanterna på vattenytan då solen speglar sig och putsar på den sega isen.
Jag kommer att känna hur blodet rusar i kroppen då jag flyger fram på mina längdskidor i Sveriges vackraste natur, fjällvärlden i Funäsdalen/Bruksvallarna/Ramundberget. Men ...

Just nu muttrar jag friskt angående den -11 gradiga kylan (så kallt var det hos mig vid åtta tiden imorse), jag muttrar över halkan på vägen, över att behöva klä på sig till något som helt förändrar ens egentliga kroppsfigur och mörkret (behöver jag säga något om mörkret?)

Så tänkte jag imorse också, jävla vinter. Fan också.
Vid frukosten tittade jag ut genom fönstret och kände den bedrägliga fotolusten dra i benen, den ville att jag skulle släppa skeden och ta på mig skor, hugga tag i Cameron och sedan ta några snabba kort då solen skiner så fint igenom de frostklädda vissna hundkexen på åkern ovanför vårat hus. Det var jättefint. Men jag tog mig samman, det är kallt med skor och morgonrock vid tio minusgrader. Så jag åt frukost. Däremot kom insikten att nog är jag norrlänning och naturmänniska ut i hårtopparna. För den starka oviljan mot mörker, halka och tjocka kläder försvann då motljuset gjorde underbara saker med de döda.

En annan fördel är ju också att med snö på backen så slipper man se allt dött gräs ...
Så för att påminna om vad som komma skall, så ger jag en bild från i och för sig våren 2008, estetiskt fotoprojekt för skolan som skulle ha något med häst att göra ...

estetiskt fotoprojekt fr. 2008

Det är fint med vinter.

/Ica
2010-10-20
11:40:18

Snön har anlänt till Kölsillre

Igår kväll efter gympan körde jag med darrande ben hem kisande i regnmörkret. trots att hondan nu är uppgraderad till Civicpod så fick den inte bättre lyse för det. Och jag tänkte att det blir inte kul om det här fryser på, som det regnar nu ....
Men tänkte att när det regnar så här mycket kanske det dröjer ett tag till innan det är vitt ute. Det jag glömde då var att jag skulle jobba idag. Vilket är garantin för att det ska bli fint väder.

Jag vaknade alltså imorse med strålande sol och klarblå himmel. Det var väldigt mycket ljusare, så jag tittade mer noggrant ut genom fönstret och svor. Det var ju snö ute! Så jag var tvungen att gå ut och knäppa några snabba kort med Lillasyster (Nikon Coolpix S9, gammal dam vid det här laget).





Jag märkte genast varför jag inte använder henne så mycket då jag vill ha lite mer stuns i korten ...

Nu är det dags att jobba! Jag har praktikant på affärn idag som jag ska ta hand om!^^

/Ica
2010-10-19
15:33:53

Något måste man ju hitta på ...

Så när jag åkte till Ånge i förmiddags inför förvirrande möte med Arbetsförmedlingen och lite uppdrag åt Kölsillre Handel, så insåg jag att det nya ljud som uppstod i bilen då den utrustades med vinterdäck liknade det ljud som några av Star Wars olika fordon har. Ett sorts pulserande wuhwhuwhuwhu som ligger strax ovan motorns brummande. Detta ljud tränger igenom allt och ökar och sjunker i styrka beroende på hur snabbt man kör.

Vid en hastighet av ca 90km/h - 100km/h så liknar Hondans nya ljud de där racekapslarna som det tävlas med i ökenrallyt i "första" episoden av Star Wars. Jag har nu letat vad de egentligen heter och ramlade in på manuskriptet för hela filmen. Efter sökande så hittade jag dem, racerpod eller racer eller pod.
Så från att ha haft en trist Honda Civic så är den nu en racepod med snygg färg och fula vinterdäck. Men fälgarna förnekar jag, så länge det går att fantisera om häftigare prylar.
Och nej, jag ska inte köra som Anakin, så fort går inte den stackars plåtlådan, så det är ingen risk att ilska Tusken Riaders ska få en anledning till att stoppa mig, däremot dyker ju Sebulbas upp från ingenstans rätt var det är. De gångerna spelar det ingen roll om det är nittio på raksträcka in till ånge, eller mitt under femti sträcka mitt Östavall, omkörd blir man ändå av dem då man själv snällt följer den utsatta hastigheten.

Nu ska jag byta värld och gå in i Tashis lika varelserika motsvarighet till Star wars jättesystem. Det ska kluras på armband och hur de ska kunna användas till kommunikation. Sedan tillbaka till verkligheten och gympa. Inte så dum avslutning på dagen va?

/Ica