ica

2012-04-30
21:27:15

Ute ur spelet

Det är nästan så att jag känner ett stort Äntligen. För nu är jag äntligen ute ur obehaget. Jag har nu läst ut boken Erebos av Ursula Poznanski. Jag löste första gången om boken hos Bokhora och blev då nyfiken på vad det var. Ett dataspel som du inte får prata om med någon annan. Inte avslöja vilken din figur är i spelet och i spelet får du inte tala om vem du är i verkligheten. Ett spel där verkligheten och spelets värld blandas ihop och det är inte längre klart vad som är verklighet och spel.

Det tog flera veckor innan jag först kom ihåg boken och sedan ytterligare ett par veckor innan jag kom ihåg att leta och hitta den på biblioteket.

Nu har jag läst den. Den var inte som jag förväntade mig. Men jag gillar den. Jag har aldrig spelat den här typen av spel och tror inte jag skulle uppskatta det? men jag tycker att själva idén att ett data spel får hundratals personer att utföra små uppdrag på Londons gator. Ta en låda från ett träd och lägga den under en bro. Lägga lappar i skåp och böcker eller spraya budskap. Ingen får hela bilden, bara brottstycken av mer eller mindre meningslösa uppdrag.
Jag gillar karaktärerna, även om de flesta av dem har fått de värsta tonårshummöret som går att hitta. Huvudpersonen Nick är omtänksam och försöker göra mycket på en gång. Men stämningen i boken är obehaglig och nästan lite kuslig. Dataspelet är mycket verkighetstroget och då Nick springer runt i världen så är det inte bara han som reagerar på hur verkliget allt ser ut. Med vilken lätthet, med nästan naturliga rörelser som han kämpar mot diverse monster och medspelare. Och att själva spelet verkar vara allvetande och tänka själv ligger som ett hot och mörkar himlen oavsett om han går på virituella gator eller inte. Alla är rädda för att Budbäraren skall få reda på fel saker ...

Mitt i allt det obehagliga så är det en liten romans som smyger runt i kanterna. och inte förrän i slutet blommar den upp på ett stillsamt utforskande sätt, medan känslosvallet innombords får huvudpersonen att kastas från lycka till förtvivlan och tillbaka till lyckorus som passar in i det annars skiftande hummören.

Slutet var inte väntat och kapade abrupt av den kusliga stämningen. Är nästan lite besviken över det, men vet inte heller hur det skulle kunna sluta med den stämningen i behåll. Fast då man trodde att allt var över så snackade det förbannade spelet ändå.

En trevlig bok, trots en stor skopa obehaglighet. Har lovat mig själv att ta en paus från allt obehagligt, äckligt och otäckt ett tag nu ...

/Ica

2012-04-30
20:01:29

Spindel som är intresserad av virituellt nät

Jag har fått en husspindel. Den kom för någon dag sedan och är synnerligen aktiv. Antagligen vill den få koll på jaktmarkerna eller komma ut igen? Den springer omkring friskt.
Den senaste halvtimmen har jag fått blåsa bort den ifrån datorn flera gånger.
Tänk att du sitter i godan ro och lyssnar på trevlig musik och är försjunken i något som du läser på skärmen (i mitt fall fascination över pillrigheten i manikyrer som jag hittar på bloggar). Plötsligt i ögonvrån ser jag en liten svart sudd röra sig snabbt över bordet och plötsligt springer fram över tangentbordet.



Jag är inte rädd för spindlar i vanliga fall, men då de dyker upp plötsligt är det inte lika kul. Denna filur har också haft mage att lämna en avlagring/gammalt skinn i taket.

/Ica
2012-04-28
12:31:33

Det är inte svårt, bara utmanande

Vem som helst kan springa. Vi börjar springa redan som små puttar. Vi springer innan vi kan prata, typ. Men vi springer på många olika sätt.
Det svåra är alltså inte att springa, utan att göra det effektivt. Att springa effektivt med en instruktör är inte heller någon konst, utan det blir då man lufsar runt själv. Då ska den effektiva löpningen vara med också.

I onsdags var jag på mitt första teknikpass på länge då det gäller löpning. Att läsa och försöka hitta känslan som det beskrivs om, eller försöka härma en video på internet går ett tag. Men att ha en instruktör som hela tiden kommenterar minsta rörelse hjälper en frammåt. 

Idag utförde jag min första löprunda efter detta teknikpass och kände att benen faktiskt kom ihåg en del. Jag tänkte på mina armbågar. Tänkte på hur jag satte ner mina fötter och kände att när "skrapningarna" fanns med som en sista del innan foten lyftes upp, så blev det spänstigare och mjukare och mer frammåt. Jobbigt men kul att känna att kroppen komihåg.

Nu väntar jag spänt till nästa teknikpass för att se vad det har att bjuda på. Bara känslan att få trampa fram på löparbanor är skön.

Trevlig helg!

/Ica